Jag hade aldrig fattat hur tidigt folk faktiskt går upp inför ett vasalopp. Redan 03.30 ringde alarmet. Jag hade redan tagit fram alla mina kläder och packat ner det mesta i mina väskor, ändå kände jag mig väldigt stressad. Även orolig för vad det skulle kosta mig om jag åkte, då jag fått diagnosen hälseneinflammation på grund av mina nya skidskor veckan innan. Jag kastade därför i mig frukosten, höll på att lämna kvar mobilen i omklädningsrummet vi använt som sovplats och glömde hela tiden bort vart jag hade lagt mina saker.

.

Vi kom ut till starten. Jag, som stod ett led framför Elin behövde inte köa på morgonen för att lägga ut mina skidor, istället lade jag ut dem ungefär tjugo minuter innan start. På så sätt hamnade vi nästan bredvid varandra trots att vi stod i olika startled.

.

Jag hörde aldrig när starten gick. Jag minns att jag kollade på min klocka när den var 08.00.20 och att vi fortfarande stod still då. Lite mer än en minut senare passerade jag startlinjen och påbörjade mina 9 mil mot Mora. Det gick i en väldigt ojämn fart ute på startgärdet. Det kunde flyta på rätt bra tills jag i nästa sekund var tvungen att tvärbromsa för att inte köra på den framför.

.

När jag närmade mig slutet av gärdet och det långsamt började luta uppåt, fick jag en väldigt bra utsikt. Framför mig hade jag omkring 7000 personer som myllrade uppför backen och då jag vände mig om hade jag minst lika många bakom som täckte hela startgärdet. Det var en väldigt häftig upplevelse med så mycket folk på samma ställe, samtidigt. Något jag tror man måste uppleva för att riktigt förstå.

.

Uppför gick det långsamt, alla letade luckor och chansen att avancera. Elin hittade ett hål och jag såg henne försvinna upp i mängden medans jag satt fast längre ner. Hela tiden var jag tvungen att hålla koll på mina stavar och skidor och ha dem nära kroppen så att de inte skulle gå av. Men det gick bra, och längre upp då det inte var lika brant längre sökte sig folk till spåren igen. Det innebar att det blev mer plats och jag kunde köra om emellan spåren och komma ikapp Elin igen.

.

Efter backen var vägen till Smågan väldigt platt, vädret var jättefint och jag njöt verkligen av skidåkningen. Det som jag tyckte var jobbigast var att hela tiden byta spår för att komma förbi dem framför, ingen höll samma tempo som oss. I Smågan tog vi drickapaus och fortsatte mot nästa stopp, Mångsbodarna.

.

Hela tiden åkte jag och räknade ner tills nästa drickapaus, det var lättast så och inte så mentalt nedbrytande att tänka ”bara 9 km kvar” som att tänka ”bara 79 km kvar”. Till Mångsbodarna var det fortsatt ganska platt och det flöt på bra. Ju längre vi kom desto mer kunde vi åka i vårt eget tempo, även om vi alltid hade mycket folk omkring oss. I Mångsbodarna bjöds det på blåbärssoppa och bulle. Det blev därefter mitt mål mellan stationerna, att ta mig dit så att jag fick bulle och blåbärssoppa.

.

Vi fortsatte mot Risberg. Det började gå nerför och mer än en gång såg jag mitt liv passera i revy när jag trodde jag skulle ramla omkull eller bli påkörd. Men jag höll mig på benen och fick en ny bekantskap på köpet, någon som jag under de kommande 3 milen skulle ha som ett gummiband framför och bakom mig. Det var kul och sporrade mig, samtidigt som jag blev peppad när vi hejade på varandra. Att vara glad är både prestations- och motivationshöjande.

.

Att det gick så relativt lätt hela vägen och att jag faktiskt aldrig fick någon riktig dipp tror jag, förutom att jag faktiskt var i bra form berodde både på det fina vädret men framförallt på stämningen i spåret. Dessutom att jag hade Elin med mig.

.

Mellan varje station hade jag en extra vätskestation genom Gästrike service. Det var väldigt värt att ha kontroller med sportdryck, dextrosol och lite allt möjligt mellan de vanliga, så att jag hela tiden fick ny energi.

.

Efter Risberg hade vi en lite längre sträcka fram till Evertsberg. Men när man är i Evertsberg har man kommit hälften, och därför gick även denna sträcka ganska lätt. Dock började min häl göra sig påmind och även om det inte var värre än att jag kunde stå ut började tankarna virvla om jag i och med detta förstörde min orienteringssäsong. Men jag funderade ändå aldrig seriöst på att bryta.

.

Väl i Evertsberg smalnade spåren av från 8 till 4 stycken.  Det innebar att de var mycket sladdrigare och sämre än tidigare då fler personer åkt i dem. Själva föret varierade lite under loppet. I början tyckte jag att det var lite jobbigt när Elin lätt gled ifrån mig och jag inte ens fick vila i nedförsbackarna. Men efterhand fick även jag bättre glid i och med att temperaturen ändrades under dagen.  När skyltarna gick ner på under 40 kommer jag ihåg att jag sa till Elin, att gud vad skönt, nu är det inte långt kvar. Konstigt att man kan tänka så, men jämfört vad vi redan åkt kändes inte 35 km som någon stor utmaning.

.

Vi fortsatte med målet inställt på fikapausen i Oxberg. Vi fick många hejarrop där vi åkte, antagligen för att vi var två unga tjejer i lilarosa skiddräkter och därför stack ut i mängden. Det var kul, och jag minns att jag tänkte att om jag åker igen så ska jag ha mitt namn skrivet någonstans så att alla kan se det. Då hade jag fått ännu mer energi. Upp till Oxberg var det ganska jobbigt, men väl uppe började jag känna igen mig, och mentalt var det väldigt skönt. Här hade vi ju åkt förra året på Tjejvasan. En glad tjej fick en ny bulle och blåbärssoppa.

Efter Oxberg kommer Hökberg, den sträckan är inte så kuperad och det passade mina hälar bra, för då kunde jag staka och de fick vila.

.

Mellan Hökberg och Eldris kände jag hur Elin började tappa. Till en början väntade jag in henne för jag tänkte att det skulle vara bättre för henne. Men snart insåg jag att det mer mentalt jobbigt för Elin om hon visste att jag åkte utan att ta i medans hon kämpade. Så jag åkte i förväg.

.

Jag fick min sista blåbärssoppa i Eldris, humöret var fortfarande bra, särskilt nu när kilometerskyltarna visade ett-siffrigt.

.

Jag började längta efter nedförsbackar, och då är jag ändå en sån som gärna plogar om jag inte vet hur spåren ser ut. Nu betydde istället nedför att jag kom några 100 meter längre fram utan att behöva anstränga mig. Den sista milen var trots allt tyngst. Inte för att jag kände mig mycket tröttare än tidigare, utan det var helt enkelt ett segt område och det kändes som det tog en evighet mellan kilometerskyltarna. För att fortsätta kämpa hela vägen räknade jag hur många minuter jag hade per kilometer och hur fort jag skulle behöva åka för att klara under 7.30. Ganska snart insåg jag att jag lätt skulle klara den gränsen, men eftersom 7.20 kändes som ett för tufft mål att klara räknade jag damer istället. Med det menar jag att så fort jag såg en dam med gul nummerlapp framför mig så försökte jag komma om henne och plocka några placeringar.

.

Tillslut kom ändå det efterlängtade upploppet och min lycka kändes fullkomlig när jag passerade under banderollen ”I fäders spår för framtids segrar”.

.

Den stora utmaningen kom sen, att ta av sig skidor och pjäxor, att bära dem och att gå. Det var när jag började gå som jag insåg hur ynklig jag kände mig och hur ont i kroppen jag hade. Det värkte överallt och i muskler jag inte ens visste att jag hade.

.

Men det var värt det. Det var värt smärtan och det var värt varenda krona. Jag kan fortfarande inte fatta att jag faktiskt har tagit mig igenom 9 mil på skidor, det vet jag inte om jag någonsin kommer att förstå. Hela den helgen var väldigt overklig. Men jag har gjort det, vi har gjort det och min häl höll!

Morgonen:

Allt började med att vi gick upp 03.30, då hade vi ändå lyckats få 6-7 timmar bra sömn. Vi åt frukost och packade ihop våra saker innan vi åkte ut till starten. Klockan fem stod jag sen med mina skidor i den redan 50m långa kön in till startledet. Det var fortfarande mörkt ute och strålkastare lyste upp stora delar av startrakan. För er som varit på 10-mila eller annan stor orienteringstävling på natten kan man dra likheter där och med en speaker som hälsar alla välkomna. Vid halv sex öppnade startfållorna och jag kunde gå in och lägga ut mina skidor nästa längst fram i spåren. Det var väldigt bra för då kom jag nära Amanda som la sina sist i ledet framför.

Efter att ha stått ute och frusit var det skönt att kunna gå tillbaka till bussen och värma sig. Nu började nervositeten komma lite mer och det var svårt att få sig den där extra frukostmackan. När vi gick tillbaka ut lagom till starten var det en helt annan syn. Det kryllade av människor, solen sken och friskis och svettis var i full gång med att hålla i gemensam uppvärmning. Riktigt härlig stämning i Berga by alltså.

.

Starten – Smågan

Starten var en så grymt häftig upplevelse. Fjorton och ett halvt tusen skidåkare står uppställda på startgärdet. Så långt bak i fältet där vi stod märkte man inte ens när starten gått, det tog ett tag innan vi kunde börja röra oss sakta framåt. En och en halv minut efter att starten gått passerade vi startlinjen, då var vi ändå i främre hälften. Sen var det bara att glida med, akta skidor och stavar och bara ta in den här händelsen som man tidigare bara sett på tv.

Framme i backen tog det stopp direkt. Framför oss står folk som packade sillar så långt upp man kan se, bakom oss väller det till mer folk hela tiden. Taktiken var solklar, ta det lugnt och bara hänga på. Vi kom ifrån varandra lite i trängseln men vår nyinköpta knallrosa pannband syntes på långt håll så vi kunde hålla koll på varandra. Det var rätt skönt att backen tog sin tid ändå, 40 minuter totalt. Då märkte man inte av backen så mycket, man fick vila direkt och sen var det trevligt att prata med dem som stod bredvid i kön. Det var flera som tyckte det var kul idé med vårt projektarbete och kommenterade våra dräkter.

Jag hade gått och oroat mig lite för vallningen, men det var så himla skönt när jag märkte att skidorna gick bra och att jag hade bra fäste. Med lite hjälp vallade jag mina skidor själv dagen innan. De funkade bra hela loppet och det känns extra bra att jag fixade dem själv.

När vi passerat banans högsta punkt började stakningen över myrarna. Det var skönt att komma igång efter att ha stått stilla en del i backen. Vi hade solen i ögonen och det var riktigt fint. Lite mycket folk, så det var svårt att anpassa åkningen efter sig själv i början.

Fram till Smågan gick det väldigt smidigt och det var ändå en liten lättnad när man kommer till första stationen, hälsas välkomna i en högtalare och får ett glas sportdryck. Jag tog också en bit powerbar då jag tänkte att det är bäst att fylla på tidigt. Fram till smågan hade vi tiden 1.16. Så kilometertiden förbättrades avsevärt senare under loppet.

.

Smågan – Mångsbodarna

Till Mångsbodarna var det fortsatt mest stakning. Jag kände redan här att mina armar skulle få kämpa en del idag. Det var nästan så att jag var rädd för att få kramp vid några tillfällen men det gick bra.

Kilometerskyltarna som sitter längst med spåren är verkligen till stor hjälp. Då kan man räkna ner till en station i taget, det känns inte lika långt och skyltarna passerar man rätt ofta. Som den sanna NV-elev jag är kunde jag inte låta bli att åka och räkna en massa. Inte bara hur många kilometer som är kvar utan också räkna ut olika kilometertider och eventuell sluttid om vii åkte si eller så fort till nästa kontroll.

Sista kilometrarna in mot Mångsbodarna kände jag igen mig eftersom jag åkt där och testat skidor dagen innan. Mångsbodarna är första stationen där blåbärssoppa serveras. Blåbärsoppa och en bulle var riktigt gott efter all onaturlig energi jag fick på förra stationen.

.

Mångsbodarna – Risberg

Efter Mångsbodarna var det en hel del utförsbackar. Jag trodde tidigare att jag skulle vara en av de fegaste i nerförbackarna men det visade sig vara nästan tvärtom. Fältet hade spruckit upp lite mer nu men det var många äldre män som åkte runt oss. Hann bli lite små irriterad på flera stycken som klev in framför i spåret som jag sen gled ikapp för att de fegade. Det var alltså inte alltid avslappnande att åka nerför, man fick vara på sin vakt så man hann parera om någon framför ramlade, vilket hände någon gång.

På vägen till Risberg hann vi passera en tredjedel av lopp, vilket kändes som ett skönt steg. Var förvånad över att det fortfarande kändes så pass enkelt som det gjorde. Jag menar ett normalt långpass hade varit slut för längesen.

Uppe vid Risberg fick vi mer blåbärssoppa som blivit nya favoriten, lite powerbar gick också ner och kanske någon bulle.

.

Risberg – Evertsberg

När man passerat Evertsberg har man gjort hälften. Det var mantrat under den här sträckan. Det var någon läskig nerförsbacke i början av sträckan där flera ramlade men vi höll oss på benen. Efter Evertsberg visste vi också att det skulle bli nerförsbacke vilket vi tycket var skönt.

Det var bra att vi såg likadana ut jag och Amanda. Vi hade våra lila skiddräkter och rosa pannband på oss. Det gjorde att folk såg att vi höll ihop och en del var så snäll så de släppte fram den ena av oss om de såg att vi kom ifrån varandra i olika spår. Det att vi syntes bra och att vi var två unga tjejer bland mest gubbar gjorde att folk uppmärksammade oss. Folk som vi inte kände alls stod längst spåret och hejade på oss vilket var väldigt roligt och peppande.

Evertsberg var en lite större kontroll, med TVteam på plats. Mycket folk som vanligt vid kontrollerna men vi slank igenom utan alltför långt stopp. Lite dricka och en bulle så var det bra.

.

Evertsberg – Oxberg

Här började spåren bli lite sämre. Dels var det bara fyra spår i bredd nu, tidigare var det 6-8 st. Sen hade solen hunnit värma tillräckligt mycket för att mjuka upp snön. Sträckan Evertsberg – Oxberg är mest nerför och det var också här vi hade den bästa genomsnittshastigheten.

Under den här sträckan fick vi rapporter om att segrarna hade gått imål och deras tider. Vi fick också veta vilka tider vi skulle behöva åka på för att klara medalj. Och med min huvudräkning kunde jag snabbt räkna ut att vi inte skulle ha någon chans till det. Vår tidigare förhoppning på 8 timmar kändes nu ganska säker, vilket var rätt skönt.

Vid Oxberg hade vi mindre än en Tjejvasa kvar, och det visste vi att vi skulle klara eftersom vi åkt det förra året.

.

Oxberg – Hökberg

Känslan när nedräkningsskyltarna började med en två var väldigt härlig. Nu blev det ”Yes! Vi har bara 28 km kvar” I vanliga fall är 28 km riktigt långt men här blev det tvärtom. På den här sträckan började vi känna igen oss på vissa få ställen också. Det är rätt mysig sträcka, mycket stakning och lite små backar genom skogen.

När vi började närma oss Hökberg kände jag hur tröttheten började komma ordentligt. Pjäxorna tryckte på fötterna som gjorde ont och armarna hade aldrig hunnit återhämta sig. Nu började jag längta till uppförsbackarna där jag kunde använda mina benmuskler och vila armarna lite mer.

Framme i Hökberg försökte jag få i mig mycket energi för att orka hänga med i samma tempo som Amanda sista biten

.

Hökberg – Eldris

I början av den här sträckan gick det ändå hyfsat bra. Någonstans i mitten stod dem och delade ut Dextrosol vilket jag tacksamt tog emot. Det var väldigt gott i alla fall. Men jag kände att Amanda fick börja vänta på mig alltmer så jag bad henne åka i förväg. Även om vi bestämt oss för att åka tillsammans så var det ju inte så långt kvar nu och det kändes bättre när hon fick åka i den farten hon ville.

Nu väcktes tanken på att jag kanske skulle klara 7.30 gränsen. Det sporrade mig lite mer och jag började kolla tiden vid varje kilometerskylt.

Det var så himla skönt att komma till sista stationen. Drack min sista mugg blåbärssoppa och sen se skylten där det stod Mora 9 km.

.

Eldris – Mora

Jag vet inte riktigt var jag fick krafterna ifrån här. Helt plötsligt glömde jag att jag hade ont lite överallt och att jag var jättetrött. De negativa tankarna jag haft byttes ut och jakten mot tiden började. Jag plockade in lite på min beräknade tid hela tiden. Det var nästan så att jag fick hejda mig själv att inte åka för fort, det var ju trots allt nästan en mil kvar. Men jag hade bra flyt. Kilometerskyltarna satt på rad och jag började nu känna igen mig ordentligt. Det var knappt några spår kvar utan man fick gissa sig till var spåren hade gått i den mjuka snön.

Väl inne i Moraparken, började spåren kantas av hejande människor. Mitt fokus här var mest att jag inte skulle ramla i den nya backen dem byggt på upploppet. Och det klarade jag, det var bara att springa upp den var inte så lång, väl uppe kunde man nästan glida hela vägen in i mål. Tiden stannade på 7 h 23 min. Jag var skitnöjd men hade lite svårt att fatta att jag verkligen tagit mig igenom hela loppet. Det kändes inte som att jag hade hållit på så länge, blivit så trött, eller varit så mentalt nere som jag väntat mig. Men jag är glad att det inte var längre. Det var med skakig kropp jag tog av mig skidorna och stapplade iväg till skidinlämningen.

.

Efter målgång:

När vi vinglat fram till bussen som skulle ta oss till duschen, hittat våra väskor, stretchat lite och duschat kunde vi sätta oss och äta. Vi var rätt sugna på riktig mat efter en dag med blåbärsoppa, diverse energitillskott och bullar. Middagen var väl ingen höjdare men den gick ner. Vi kunde hämta ut varsitt diplom som visar upp vår prestation. Sen begav vi oss sakta med alla våra grejer mot bussen. Där satt vi sen och väntade tills alla kommit imål innan vi åkte hem. Det var ingen rolig resa, hela kroppen gjorde ont och hur man än vände sig värkte det någonstans.

Det var i alla fall en väldigt häftig upplevelse, känns lite overkligt att vi har gjort det nu och klarade det så smidigt. Frågan som många undrar nu är: Ska ni åka nästa år igen? Troligtvis inte, men kanske någon gång senare i livet. Skulle kunna tänka mig öppet spår, så man slipper gå upp så tidigt och slipper all kö.

Efter gårdagens jättepass kände vi båda för att göra något mindre ansträngande idag, eftersom vi nu är ganska slitna, framförallt i armana. Därför tog vi med oss kameran och gick upp på Kariknallen, ett fjäll ca 1120 möh och åt våfflor på toppen. Vädret var fint, men blåsigt och minst två av oss har fått en massa fräknar på näsan. Att ta sig upp tog förresten 6 gånger så lång tid som att åka ner.




.
Skidstatus just nu:
Väder: sol och blå himmel, men ganska blåsigt.
Temperatur: -5
Valla: blå extra
Spår: Vesselspår  
Samlade skidmil: 17,6 mil
Känsla: Trötta armar, men annars bättre än väntat.
Totalt antal vurpor: 6 st.
Andel vurpor i snödrivor: 4 st.
Antal omåkningar: 5 st.
Antal som har kört om oss: 11 st, dock fick dessa 11 personer skjuts bakom en vessla.
Färdkost: Ingenting men våfflor och varm choklad med grädde på toppen

Kalaskolakakor.

.
Dessa kakor var de godaste vi bakade. Förutom att de var väldigt bra att ha i spåret och som återhämtning fungerar de även bra hemma i tv soffan en fredagkväll. Med extra dextrosol blir de mer effektiva under träningstid.
Man kan ha i lite vad man vill, vad som finns hemma och så vidare. Men såhär gjorde vi våra:
.
Ingredienser:
2 dl grädde
2 dl sirap
lite honung
.
Ca 5 dl nötblandning. Vi använde:
Havregryn
Kakao
Hackad mörk choklad
Pistagenötter
Hasselnötter
Saltade jordnötter
Saltade cashewnötter
Mandelbiskvier
Pumpakärnor
3 bitar krossad dextrosol.
.
Hacka nötterna och choklad till önskad storlek och blanda med de torra ingredienserna.
Koka ihop grädde, sirap och honung tills det klarar kulprovet. Blanda i nötblandningen i kolasmeten och häll ut på en plåt. Forma efter önskad längd/bredd och låt stelna. Skär i lagom stora bitar och förvara i kylskåp.
.
Snöpumornas energibars.

.
Inte riktigt lika goda som de över, men helt klart värda att testa. Vi använde dem som återhämtningsbars, och av en grundsmet gjorde vi 3 olika sorter. Jordnötter, aprikos vanilj och russin tranbär. Liksom förra receptet kan man även här göra lite som man vill och blanda i det man tycker är gott.
.
Ingredienser:
Bas:
100 g smör
0,5 dl sirap
honung
Havregryn
Hasselnötter
Saltade cashewnötter
Mandelbiskvier
Linfrö
Pumpakärnor
1 ägg
.
Smaksättning:
1.Saltade Jordnötter
2. Torkade aprikoser och vaniljsocker
3. Russin och torkade tranbär
.
Dekoration:
Ringlad smält choklad.
.
Sätt ungnen på 125 grader. Hacka nötter/frukt i lagom stora bitar. Vi hade 3 skålar med respektive smaksättning i. Smält smör, sirap och honung i en kastrull. Blanda i alla hackade nötter och resten av basingredienserna. Häll i smeten i de tre skålarna. Bred ut på en plåt med bakplåtspapper till lagom tjocka längder. Baka i ugn i 20 minuter. När kakorna svalnat, ringla mörk choklad över och låt stelna. Förvara i kylskåp.