Jag hade aldrig fattat hur tidigt folk faktiskt går upp inför ett vasalopp. Redan 03.30 ringde alarmet. Jag hade redan tagit fram alla mina kläder och packat ner det mesta i mina väskor, ändå kände jag mig väldigt stressad. Även orolig för vad det skulle kosta mig om jag åkte, då jag fått diagnosen hälseneinflammation på grund av mina nya skidskor veckan innan. Jag kastade därför i mig frukosten, höll på att lämna kvar mobilen i omklädningsrummet vi använt som sovplats och glömde hela tiden bort vart jag hade lagt mina saker.

.

Vi kom ut till starten. Jag, som stod ett led framför Elin behövde inte köa på morgonen för att lägga ut mina skidor, istället lade jag ut dem ungefär tjugo minuter innan start. På så sätt hamnade vi nästan bredvid varandra trots att vi stod i olika startled.

.

Jag hörde aldrig när starten gick. Jag minns att jag kollade på min klocka när den var 08.00.20 och att vi fortfarande stod still då. Lite mer än en minut senare passerade jag startlinjen och påbörjade mina 9 mil mot Mora. Det gick i en väldigt ojämn fart ute på startgärdet. Det kunde flyta på rätt bra tills jag i nästa sekund var tvungen att tvärbromsa för att inte köra på den framför.

.

När jag närmade mig slutet av gärdet och det långsamt började luta uppåt, fick jag en väldigt bra utsikt. Framför mig hade jag omkring 7000 personer som myllrade uppför backen och då jag vände mig om hade jag minst lika många bakom som täckte hela startgärdet. Det var en väldigt häftig upplevelse med så mycket folk på samma ställe, samtidigt. Något jag tror man måste uppleva för att riktigt förstå.

.

Uppför gick det långsamt, alla letade luckor och chansen att avancera. Elin hittade ett hål och jag såg henne försvinna upp i mängden medans jag satt fast längre ner. Hela tiden var jag tvungen att hålla koll på mina stavar och skidor och ha dem nära kroppen så att de inte skulle gå av. Men det gick bra, och längre upp då det inte var lika brant längre sökte sig folk till spåren igen. Det innebar att det blev mer plats och jag kunde köra om emellan spåren och komma ikapp Elin igen.

.

Efter backen var vägen till Smågan väldigt platt, vädret var jättefint och jag njöt verkligen av skidåkningen. Det som jag tyckte var jobbigast var att hela tiden byta spår för att komma förbi dem framför, ingen höll samma tempo som oss. I Smågan tog vi drickapaus och fortsatte mot nästa stopp, Mångsbodarna.

.

Hela tiden åkte jag och räknade ner tills nästa drickapaus, det var lättast så och inte så mentalt nedbrytande att tänka ”bara 9 km kvar” som att tänka ”bara 79 km kvar”. Till Mångsbodarna var det fortsatt ganska platt och det flöt på bra. Ju längre vi kom desto mer kunde vi åka i vårt eget tempo, även om vi alltid hade mycket folk omkring oss. I Mångsbodarna bjöds det på blåbärssoppa och bulle. Det blev därefter mitt mål mellan stationerna, att ta mig dit så att jag fick bulle och blåbärssoppa.

.

Vi fortsatte mot Risberg. Det började gå nerför och mer än en gång såg jag mitt liv passera i revy när jag trodde jag skulle ramla omkull eller bli påkörd. Men jag höll mig på benen och fick en ny bekantskap på köpet, någon som jag under de kommande 3 milen skulle ha som ett gummiband framför och bakom mig. Det var kul och sporrade mig, samtidigt som jag blev peppad när vi hejade på varandra. Att vara glad är både prestations- och motivationshöjande.

.

Att det gick så relativt lätt hela vägen och att jag faktiskt aldrig fick någon riktig dipp tror jag, förutom att jag faktiskt var i bra form berodde både på det fina vädret men framförallt på stämningen i spåret. Dessutom att jag hade Elin med mig.

.

Mellan varje station hade jag en extra vätskestation genom Gästrike service. Det var väldigt värt att ha kontroller med sportdryck, dextrosol och lite allt möjligt mellan de vanliga, så att jag hela tiden fick ny energi.

.

Efter Risberg hade vi en lite längre sträcka fram till Evertsberg. Men när man är i Evertsberg har man kommit hälften, och därför gick även denna sträcka ganska lätt. Dock började min häl göra sig påmind och även om det inte var värre än att jag kunde stå ut började tankarna virvla om jag i och med detta förstörde min orienteringssäsong. Men jag funderade ändå aldrig seriöst på att bryta.

.

Väl i Evertsberg smalnade spåren av från 8 till 4 stycken.  Det innebar att de var mycket sladdrigare och sämre än tidigare då fler personer åkt i dem. Själva föret varierade lite under loppet. I början tyckte jag att det var lite jobbigt när Elin lätt gled ifrån mig och jag inte ens fick vila i nedförsbackarna. Men efterhand fick även jag bättre glid i och med att temperaturen ändrades under dagen.  När skyltarna gick ner på under 40 kommer jag ihåg att jag sa till Elin, att gud vad skönt, nu är det inte långt kvar. Konstigt att man kan tänka så, men jämfört vad vi redan åkt kändes inte 35 km som någon stor utmaning.

.

Vi fortsatte med målet inställt på fikapausen i Oxberg. Vi fick många hejarrop där vi åkte, antagligen för att vi var två unga tjejer i lilarosa skiddräkter och därför stack ut i mängden. Det var kul, och jag minns att jag tänkte att om jag åker igen så ska jag ha mitt namn skrivet någonstans så att alla kan se det. Då hade jag fått ännu mer energi. Upp till Oxberg var det ganska jobbigt, men väl uppe började jag känna igen mig, och mentalt var det väldigt skönt. Här hade vi ju åkt förra året på Tjejvasan. En glad tjej fick en ny bulle och blåbärssoppa.

 

Efter Oxberg kommer Hökberg, den sträckan är inte så kuperad och det passade mina hälar bra, för då kunde jag staka och de fick vila.

.

Mellan Hökberg och Eldris kände jag hur Elin började tappa. Till en början väntade jag in henne för jag tänkte att det skulle vara bättre för henne. Men snart insåg jag att det mer mentalt jobbigt för Elin om hon visste att jag åkte utan att ta i medans hon kämpade. Så jag åkte i förväg.

.

Jag fick min sista blåbärssoppa i Eldris, humöret var fortfarande bra, särskilt nu när kilometerskyltarna visade ett-siffrigt.

.

Jag började längta efter nedförsbackar, och då är jag ändå en sån som gärna plogar om jag inte vet hur spåren ser ut. Nu betydde istället nedför att jag kom några 100 meter längre fram utan att behöva anstränga mig. Den sista milen var trots allt tyngst. Inte för att jag kände mig mycket tröttare än tidigare, utan det var helt enkelt ett segt område och det kändes som det tog en evighet mellan kilometerskyltarna. För att fortsätta kämpa hela vägen räknade jag hur många minuter jag hade per kilometer och hur fort jag skulle behöva åka för att klara under 7.30. Ganska snart insåg jag att jag lätt skulle klara den gränsen, men eftersom 7.20 kändes som ett för tufft mål att klara räknade jag damer istället. Med det menar jag att så fort jag såg en dam med gul nummerlapp framför mig så försökte jag komma om henne och plocka några placeringar.

.

Tillslut kom ändå det efterlängtade upploppet och min lycka kändes fullkomlig när jag passerade under banderollen ”I fäders spår för framtids segrar”.

.

Den stora utmaningen kom sen, att ta av sig skidor och pjäxor, att bära dem och att gå. Det var när jag började gå som jag insåg hur ynklig jag kände mig och hur ont i kroppen jag hade. Det värkte överallt och i muskler jag inte ens visste att jag hade.

.

Men det var värt det. Det var värt smärtan och det var värt varenda krona. Jag kan fortfarande inte fatta att jag faktiskt har tagit mig igenom 9 mil på skidor, det vet jag inte om jag någonsin kommer att förstå. Hela den helgen var väldigt overklig. Men jag har gjort det, vi har gjort det och min häl höll!