Jag hade aldrig fattat hur tidigt folk faktiskt går upp inför ett vasalopp. Redan 03.30 ringde alarmet. Jag hade redan tagit fram alla mina kläder och packat ner det mesta i mina väskor, ändå kände jag mig väldigt stressad. Även orolig för vad det skulle kosta mig om jag åkte, då jag fått diagnosen hälseneinflammation på grund av mina nya skidskor veckan innan. Jag kastade därför i mig frukosten, höll på att lämna kvar mobilen i omklädningsrummet vi använt som sovplats och glömde hela tiden bort vart jag hade lagt mina saker.

.

Vi kom ut till starten. Jag, som stod ett led framför Elin behövde inte köa på morgonen för att lägga ut mina skidor, istället lade jag ut dem ungefär tjugo minuter innan start. På så sätt hamnade vi nästan bredvid varandra trots att vi stod i olika startled.

.

Jag hörde aldrig när starten gick. Jag minns att jag kollade på min klocka när den var 08.00.20 och att vi fortfarande stod still då. Lite mer än en minut senare passerade jag startlinjen och påbörjade mina 9 mil mot Mora. Det gick i en väldigt ojämn fart ute på startgärdet. Det kunde flyta på rätt bra tills jag i nästa sekund var tvungen att tvärbromsa för att inte köra på den framför.

.

När jag närmade mig slutet av gärdet och det långsamt började luta uppåt, fick jag en väldigt bra utsikt. Framför mig hade jag omkring 7000 personer som myllrade uppför backen och då jag vände mig om hade jag minst lika många bakom som täckte hela startgärdet. Det var en väldigt häftig upplevelse med så mycket folk på samma ställe, samtidigt. Något jag tror man måste uppleva för att riktigt förstå.

.

Uppför gick det långsamt, alla letade luckor och chansen att avancera. Elin hittade ett hål och jag såg henne försvinna upp i mängden medans jag satt fast längre ner. Hela tiden var jag tvungen att hålla koll på mina stavar och skidor och ha dem nära kroppen så att de inte skulle gå av. Men det gick bra, och längre upp då det inte var lika brant längre sökte sig folk till spåren igen. Det innebar att det blev mer plats och jag kunde köra om emellan spåren och komma ikapp Elin igen.

.

Efter backen var vägen till Smågan väldigt platt, vädret var jättefint och jag njöt verkligen av skidåkningen. Det som jag tyckte var jobbigast var att hela tiden byta spår för att komma förbi dem framför, ingen höll samma tempo som oss. I Smågan tog vi drickapaus och fortsatte mot nästa stopp, Mångsbodarna.

.

Hela tiden åkte jag och räknade ner tills nästa drickapaus, det var lättast så och inte så mentalt nedbrytande att tänka ”bara 9 km kvar” som att tänka ”bara 79 km kvar”. Till Mångsbodarna var det fortsatt ganska platt och det flöt på bra. Ju längre vi kom desto mer kunde vi åka i vårt eget tempo, även om vi alltid hade mycket folk omkring oss. I Mångsbodarna bjöds det på blåbärssoppa och bulle. Det blev därefter mitt mål mellan stationerna, att ta mig dit så att jag fick bulle och blåbärssoppa.

.

Vi fortsatte mot Risberg. Det började gå nerför och mer än en gång såg jag mitt liv passera i revy när jag trodde jag skulle ramla omkull eller bli påkörd. Men jag höll mig på benen och fick en ny bekantskap på köpet, någon som jag under de kommande 3 milen skulle ha som ett gummiband framför och bakom mig. Det var kul och sporrade mig, samtidigt som jag blev peppad när vi hejade på varandra. Att vara glad är både prestations- och motivationshöjande.

.

Att det gick så relativt lätt hela vägen och att jag faktiskt aldrig fick någon riktig dipp tror jag, förutom att jag faktiskt var i bra form berodde både på det fina vädret men framförallt på stämningen i spåret. Dessutom att jag hade Elin med mig.

.

Mellan varje station hade jag en extra vätskestation genom Gästrike service. Det var väldigt värt att ha kontroller med sportdryck, dextrosol och lite allt möjligt mellan de vanliga, så att jag hela tiden fick ny energi.

.

Efter Risberg hade vi en lite längre sträcka fram till Evertsberg. Men när man är i Evertsberg har man kommit hälften, och därför gick även denna sträcka ganska lätt. Dock började min häl göra sig påmind och även om det inte var värre än att jag kunde stå ut började tankarna virvla om jag i och med detta förstörde min orienteringssäsong. Men jag funderade ändå aldrig seriöst på att bryta.

.

Väl i Evertsberg smalnade spåren av från 8 till 4 stycken.  Det innebar att de var mycket sladdrigare och sämre än tidigare då fler personer åkt i dem. Själva föret varierade lite under loppet. I början tyckte jag att det var lite jobbigt när Elin lätt gled ifrån mig och jag inte ens fick vila i nedförsbackarna. Men efterhand fick även jag bättre glid i och med att temperaturen ändrades under dagen.  När skyltarna gick ner på under 40 kommer jag ihåg att jag sa till Elin, att gud vad skönt, nu är det inte långt kvar. Konstigt att man kan tänka så, men jämfört vad vi redan åkt kändes inte 35 km som någon stor utmaning.

.

Vi fortsatte med målet inställt på fikapausen i Oxberg. Vi fick många hejarrop där vi åkte, antagligen för att vi var två unga tjejer i lilarosa skiddräkter och därför stack ut i mängden. Det var kul, och jag minns att jag tänkte att om jag åker igen så ska jag ha mitt namn skrivet någonstans så att alla kan se det. Då hade jag fått ännu mer energi. Upp till Oxberg var det ganska jobbigt, men väl uppe började jag känna igen mig, och mentalt var det väldigt skönt. Här hade vi ju åkt förra året på Tjejvasan. En glad tjej fick en ny bulle och blåbärssoppa.

Efter Oxberg kommer Hökberg, den sträckan är inte så kuperad och det passade mina hälar bra, för då kunde jag staka och de fick vila.

.

Mellan Hökberg och Eldris kände jag hur Elin började tappa. Till en början väntade jag in henne för jag tänkte att det skulle vara bättre för henne. Men snart insåg jag att det mer mentalt jobbigt för Elin om hon visste att jag åkte utan att ta i medans hon kämpade. Så jag åkte i förväg.

.

Jag fick min sista blåbärssoppa i Eldris, humöret var fortfarande bra, särskilt nu när kilometerskyltarna visade ett-siffrigt.

.

Jag började längta efter nedförsbackar, och då är jag ändå en sån som gärna plogar om jag inte vet hur spåren ser ut. Nu betydde istället nedför att jag kom några 100 meter längre fram utan att behöva anstränga mig. Den sista milen var trots allt tyngst. Inte för att jag kände mig mycket tröttare än tidigare, utan det var helt enkelt ett segt område och det kändes som det tog en evighet mellan kilometerskyltarna. För att fortsätta kämpa hela vägen räknade jag hur många minuter jag hade per kilometer och hur fort jag skulle behöva åka för att klara under 7.30. Ganska snart insåg jag att jag lätt skulle klara den gränsen, men eftersom 7.20 kändes som ett för tufft mål att klara räknade jag damer istället. Med det menar jag att så fort jag såg en dam med gul nummerlapp framför mig så försökte jag komma om henne och plocka några placeringar.

.

Tillslut kom ändå det efterlängtade upploppet och min lycka kändes fullkomlig när jag passerade under banderollen ”I fäders spår för framtids segrar”.

.

Den stora utmaningen kom sen, att ta av sig skidor och pjäxor, att bära dem och att gå. Det var när jag började gå som jag insåg hur ynklig jag kände mig och hur ont i kroppen jag hade. Det värkte överallt och i muskler jag inte ens visste att jag hade.

.

Men det var värt det. Det var värt smärtan och det var värt varenda krona. Jag kan fortfarande inte fatta att jag faktiskt har tagit mig igenom 9 mil på skidor, det vet jag inte om jag någonsin kommer att förstå. Hela den helgen var väldigt overklig. Men jag har gjort det, vi har gjort det och min häl höll!

Efter gårdagens jättepass kände vi båda för att göra något mindre ansträngande idag, eftersom vi nu är ganska slitna, framförallt i armana. Därför tog vi med oss kameran och gick upp på Kariknallen, ett fjäll ca 1120 möh och åt våfflor på toppen. Vädret var fint, men blåsigt och minst två av oss har fått en massa fräknar på näsan. Att ta sig upp tog förresten 6 gånger så lång tid som att åka ner.




.
Skidstatus just nu:
Väder: sol och blå himmel, men ganska blåsigt.
Temperatur: -5
Valla: blå extra
Spår: Vesselspår  
Samlade skidmil: 17,6 mil
Känsla: Trötta armar, men annars bättre än väntat.
Totalt antal vurpor: 6 st.
Andel vurpor i snödrivor: 4 st.
Antal omåkningar: 5 st.
Antal som har kört om oss: 11 st, dock fick dessa 11 personer skjuts bakom en vessla.
Färdkost: Ingenting men våfflor och varm choklad med grädde på toppen

Eftersom snön fortsatte falla och spåren inte såg överdrivet bra ut bestämde vi oss för att byta ut skidorna mot löparskor under det här passet. Det passade bra för då fick vi in ett löppass också, vi tror att det är viktigt att fortsätta hålla igång att springa så man inte drabbas av skador senare.
.
Vi är riktigt bra på att hitta uppförsbackar under våra träningspass och så också nu. 2 km upp till högfjällsbyn och ner igen. När vi kom ner tilltog snöstormen och det slutade med att vi tillslut knappt kunde se marken framför oss. Men envisa som vi är genomförde vi den tiden vi planerat och när vi kommit in i värmen körde vi lite styrka.
.

.
Vi vill också passa på att önska våra läsare en glad alla♥dag. Vi hade tänkt måla ett hjärta i snön och ta en bild åt er. Men sen insåg vi att det skulle hunnit blåsa igen innan vi fått upp kameran. Vi firade alla hjärtans dag med en välförtjänt våffla i våffelstugan efter all snöstorm.

Det var två snögubbar som trötta och frusna tog sig in efter dagens första pass. Tanken var ett lugnt distanspass på 3 timmar.
Det snöade ganska kraftigt när vi gav oss ut på morgonen, men när vi upptäckte ett nypistat spår blev vi väldigt glada och följde det. Trots att det gick upp över fjället.
Ju mer tiden gick, desto mer snö fanns det i spåret och ju högre upp på fjället kom vi. Efter 3 km på 30 minuter hade vi kommit upp på fjället och det fanns inte ens en antydan till spår kvar.
Vi tackar de röda markeringarna för att vi hittade rätt.
.
Det blev endel snöpulsning, offpist nerför fjället, snödrivsåkning, diagonalning i nedförsbackarna och så vidare. Men vi tappade iallafall aldrig humöret, utan skrattade mest åt hur dumma i huvudet vi var som inte redan hade vänt.
.
Vi kände oss extra dumma i huvudet när vi kom fram till toppen av liftarna och alla slalomåkare fick se två snömän kliva upp ur snödrivan. Heja oss.
.
Svenne hade nog varit stolt över oss nu. Vi tränar i alla väder, har en positiv inställning och visar karaktär. Jää!

.
Skidstatus just nu:
Väder: Kraftigt snöfall och sidvind
Temperatur: -5
Valla: Gårdagens blå extra
Spår: 0/5, vilka spår?
Samlade skidmil: 8,7 mil
Känsla: Som två isbrytare korsade vi norra ishavet.
Totalt antal vurpor: 5 st.
Andel vurpor i snödrivor: 4 st.
Antal omåkningar: 0 st. Ingen annan var dum nog att vara ute i detta väder.
Antal som har kört om oss: 0 st.
Färdkost: Hallon och blåbärssaft och våra hembakta energikakor.

Godeftermiddag.
Idag har vi varit på ett njutarpass i solskenet uppe på fjället, även om vi inte njöt så mycket utan var aströtta.
Men vi kämpade hela vägen upp på toppen och sen tog vi oss ner levande även om vi båda fick väldans mycket kramp i höfterna, för att vi bromsade för mycket. Men, det såg fortfarande proffsigt ut!


.
Skidstatus just nu:
Väder: Soligt
Temperatur: -5
Valla: Blå extra
Spår: 4/5. Nypreparerade och vi va först i spåret. Dock kunde de vart lite hårdare. 
Samlade skidmil: 5,5 mil
Känsla: Fortfarande positiva, även om uppförsbacken har satt sina spår i armarna.
Totalt antal vurpor: 0 st.
Antal omåkningar: 2 st
Antal som har kört om oss: 0 st.
Färdkost: Varm svartavinbärssaft/Sportdryck.

Tjaa!
Dagens andra pass är nu avklarat, och i väntan på att bastun ska bli varm passar vi på att blogga lite.
Nu på eftermiddagen åkte vi ett 13km spår i lite högre tempo än i förmiddags. Efter passet övade vi på att dricka i farten och vilket sätt som var mest effektivt att fånga muggen på och dessutom få med sig så mycket saft som möjligt. Mer om det kommer i senare inlägg.
.

.
Skidstatus just nu:
Väder: Moln med inslag av snöfall.
Temperatur: -3
Valla: Förmiddagens + 1 lager Rode blå super
Spår: En starka 3/5 Fina spår men det märktes att många åkt före oss,
Samlade skidmil: 3,4 mil
Känsla: Fortfarande pigga och ingen har klagat hittills.
Totalt antal vurpor: 0 st.
Antal omåkningar: 5 st
Antal som har kört om oss: 1 st.
Färdkost: Varm svartavinbärssaft

Jag och Elin lever livet här uppe i Bruksvallarna.
Efter en rätt seg och framförallt lång bilresa kom vi tillslut fram igår kväll.
.
Idag har vi varit ute på dagens första pass och i eftermiddag ska vi ut och åka igen.


Skidstatus just nu:
Väder: Växlande sol och moln med inslag av snöfall.
Temperatur: -4,5
Valla: 3 lager Swix blå extra och 2 lager Rode blå super
Spår: Svag 2a för den som spårade, 3a för den som låg bakom/5. Nypreparerade, men igensnöade.
Samlade skidmil: 2,1 mil
Känsla: Än så länge känns det bra, vi njuter av varje stavtag.
Totalt antal vurpor: 0 st.
Antal omåkningar: 8 st
Antal som har kört om oss: 0 st!
Färdkost: Varm svartavinbärssaft