Morgonen:

Allt började med att vi gick upp 03.30, då hade vi ändå lyckats få 6-7 timmar bra sömn. Vi åt frukost och packade ihop våra saker innan vi åkte ut till starten. Klockan fem stod jag sen med mina skidor i den redan 50m långa kön in till startledet. Det var fortfarande mörkt ute och strålkastare lyste upp stora delar av startrakan. För er som varit på 10-mila eller annan stor orienteringstävling på natten kan man dra likheter där och med en speaker som hälsar alla välkomna. Vid halv sex öppnade startfållorna och jag kunde gå in och lägga ut mina skidor nästa längst fram i spåren. Det var väldigt bra för då kom jag nära Amanda som la sina sist i ledet framför.

Efter att ha stått ute och frusit var det skönt att kunna gå tillbaka till bussen och värma sig. Nu började nervositeten komma lite mer och det var svårt att få sig den där extra frukostmackan. När vi gick tillbaka ut lagom till starten var det en helt annan syn. Det kryllade av människor, solen sken och friskis och svettis var i full gång med att hålla i gemensam uppvärmning. Riktigt härlig stämning i Berga by alltså.

.

Starten – Smågan

Starten var en så grymt häftig upplevelse. Fjorton och ett halvt tusen skidåkare står uppställda på startgärdet. Så långt bak i fältet där vi stod märkte man inte ens när starten gått, det tog ett tag innan vi kunde börja röra oss sakta framåt. En och en halv minut efter att starten gått passerade vi startlinjen, då var vi ändå i främre hälften. Sen var det bara att glida med, akta skidor och stavar och bara ta in den här händelsen som man tidigare bara sett på tv.

Framme i backen tog det stopp direkt. Framför oss står folk som packade sillar så långt upp man kan se, bakom oss väller det till mer folk hela tiden. Taktiken var solklar, ta det lugnt och bara hänga på. Vi kom ifrån varandra lite i trängseln men vår nyinköpta knallrosa pannband syntes på långt håll så vi kunde hålla koll på varandra. Det var rätt skönt att backen tog sin tid ändå, 40 minuter totalt. Då märkte man inte av backen så mycket, man fick vila direkt och sen var det trevligt att prata med dem som stod bredvid i kön. Det var flera som tyckte det var kul idé med vårt projektarbete och kommenterade våra dräkter.

Jag hade gått och oroat mig lite för vallningen, men det var så himla skönt när jag märkte att skidorna gick bra och att jag hade bra fäste. Med lite hjälp vallade jag mina skidor själv dagen innan. De funkade bra hela loppet och det känns extra bra att jag fixade dem själv.

När vi passerat banans högsta punkt började stakningen över myrarna. Det var skönt att komma igång efter att ha stått stilla en del i backen. Vi hade solen i ögonen och det var riktigt fint. Lite mycket folk, så det var svårt att anpassa åkningen efter sig själv i början.

Fram till Smågan gick det väldigt smidigt och det var ändå en liten lättnad när man kommer till första stationen, hälsas välkomna i en högtalare och får ett glas sportdryck. Jag tog också en bit powerbar då jag tänkte att det är bäst att fylla på tidigt. Fram till smågan hade vi tiden 1.16. Så kilometertiden förbättrades avsevärt senare under loppet.

.

Smågan – Mångsbodarna

Till Mångsbodarna var det fortsatt mest stakning. Jag kände redan här att mina armar skulle få kämpa en del idag. Det var nästan så att jag var rädd för att få kramp vid några tillfällen men det gick bra.

Kilometerskyltarna som sitter längst med spåren är verkligen till stor hjälp. Då kan man räkna ner till en station i taget, det känns inte lika långt och skyltarna passerar man rätt ofta. Som den sanna NV-elev jag är kunde jag inte låta bli att åka och räkna en massa. Inte bara hur många kilometer som är kvar utan också räkna ut olika kilometertider och eventuell sluttid om vii åkte si eller så fort till nästa kontroll.

Sista kilometrarna in mot Mångsbodarna kände jag igen mig eftersom jag åkt där och testat skidor dagen innan. Mångsbodarna är första stationen där blåbärssoppa serveras. Blåbärsoppa och en bulle var riktigt gott efter all onaturlig energi jag fick på förra stationen.

.

Mångsbodarna – Risberg

Efter Mångsbodarna var det en hel del utförsbackar. Jag trodde tidigare att jag skulle vara en av de fegaste i nerförbackarna men det visade sig vara nästan tvärtom. Fältet hade spruckit upp lite mer nu men det var många äldre män som åkte runt oss. Hann bli lite små irriterad på flera stycken som klev in framför i spåret som jag sen gled ikapp för att de fegade. Det var alltså inte alltid avslappnande att åka nerför, man fick vara på sin vakt så man hann parera om någon framför ramlade, vilket hände någon gång.

På vägen till Risberg hann vi passera en tredjedel av lopp, vilket kändes som ett skönt steg. Var förvånad över att det fortfarande kändes så pass enkelt som det gjorde. Jag menar ett normalt långpass hade varit slut för längesen.

Uppe vid Risberg fick vi mer blåbärssoppa som blivit nya favoriten, lite powerbar gick också ner och kanske någon bulle.

.

Risberg – Evertsberg

När man passerat Evertsberg har man gjort hälften. Det var mantrat under den här sträckan. Det var någon läskig nerförsbacke i början av sträckan där flera ramlade men vi höll oss på benen. Efter Evertsberg visste vi också att det skulle bli nerförsbacke vilket vi tycket var skönt.

Det var bra att vi såg likadana ut jag och Amanda. Vi hade våra lila skiddräkter och rosa pannband på oss. Det gjorde att folk såg att vi höll ihop och en del var så snäll så de släppte fram den ena av oss om de såg att vi kom ifrån varandra i olika spår. Det att vi syntes bra och att vi var två unga tjejer bland mest gubbar gjorde att folk uppmärksammade oss. Folk som vi inte kände alls stod längst spåret och hejade på oss vilket var väldigt roligt och peppande.

Evertsberg var en lite större kontroll, med TVteam på plats. Mycket folk som vanligt vid kontrollerna men vi slank igenom utan alltför långt stopp. Lite dricka och en bulle så var det bra.

.

Evertsberg – Oxberg

Här började spåren bli lite sämre. Dels var det bara fyra spår i bredd nu, tidigare var det 6-8 st. Sen hade solen hunnit värma tillräckligt mycket för att mjuka upp snön. Sträckan Evertsberg – Oxberg är mest nerför och det var också här vi hade den bästa genomsnittshastigheten.

Under den här sträckan fick vi rapporter om att segrarna hade gått imål och deras tider. Vi fick också veta vilka tider vi skulle behöva åka på för att klara medalj. Och med min huvudräkning kunde jag snabbt räkna ut att vi inte skulle ha någon chans till det. Vår tidigare förhoppning på 8 timmar kändes nu ganska säker, vilket var rätt skönt.

Vid Oxberg hade vi mindre än en Tjejvasa kvar, och det visste vi att vi skulle klara eftersom vi åkt det förra året.

.

Oxberg – Hökberg

Känslan när nedräkningsskyltarna började med en två var väldigt härlig. Nu blev det ”Yes! Vi har bara 28 km kvar” I vanliga fall är 28 km riktigt långt men här blev det tvärtom. På den här sträckan började vi känna igen oss på vissa få ställen också. Det är rätt mysig sträcka, mycket stakning och lite små backar genom skogen.

När vi började närma oss Hökberg kände jag hur tröttheten började komma ordentligt. Pjäxorna tryckte på fötterna som gjorde ont och armarna hade aldrig hunnit återhämta sig. Nu började jag längta till uppförsbackarna där jag kunde använda mina benmuskler och vila armarna lite mer.

Framme i Hökberg försökte jag få i mig mycket energi för att orka hänga med i samma tempo som Amanda sista biten

.

Hökberg – Eldris

I början av den här sträckan gick det ändå hyfsat bra. Någonstans i mitten stod dem och delade ut Dextrosol vilket jag tacksamt tog emot. Det var väldigt gott i alla fall. Men jag kände att Amanda fick börja vänta på mig alltmer så jag bad henne åka i förväg. Även om vi bestämt oss för att åka tillsammans så var det ju inte så långt kvar nu och det kändes bättre när hon fick åka i den farten hon ville.

Nu väcktes tanken på att jag kanske skulle klara 7.30 gränsen. Det sporrade mig lite mer och jag började kolla tiden vid varje kilometerskylt.

Det var så himla skönt att komma till sista stationen. Drack min sista mugg blåbärssoppa och sen se skylten där det stod Mora 9 km.

.

Eldris – Mora

Jag vet inte riktigt var jag fick krafterna ifrån här. Helt plötsligt glömde jag att jag hade ont lite överallt och att jag var jättetrött. De negativa tankarna jag haft byttes ut och jakten mot tiden började. Jag plockade in lite på min beräknade tid hela tiden. Det var nästan så att jag fick hejda mig själv att inte åka för fort, det var ju trots allt nästan en mil kvar. Men jag hade bra flyt. Kilometerskyltarna satt på rad och jag började nu känna igen mig ordentligt. Det var knappt några spår kvar utan man fick gissa sig till var spåren hade gått i den mjuka snön.

Väl inne i Moraparken, började spåren kantas av hejande människor. Mitt fokus här var mest att jag inte skulle ramla i den nya backen dem byggt på upploppet. Och det klarade jag, det var bara att springa upp den var inte så lång, väl uppe kunde man nästan glida hela vägen in i mål. Tiden stannade på 7 h 23 min. Jag var skitnöjd men hade lite svårt att fatta att jag verkligen tagit mig igenom hela loppet. Det kändes inte som att jag hade hållit på så länge, blivit så trött, eller varit så mentalt nere som jag väntat mig. Men jag är glad att det inte var längre. Det var med skakig kropp jag tog av mig skidorna och stapplade iväg till skidinlämningen.

.

Efter målgång:

När vi vinglat fram till bussen som skulle ta oss till duschen, hittat våra väskor, stretchat lite och duschat kunde vi sätta oss och äta. Vi var rätt sugna på riktig mat efter en dag med blåbärsoppa, diverse energitillskott och bullar. Middagen var väl ingen höjdare men den gick ner. Vi kunde hämta ut varsitt diplom som visar upp vår prestation. Sen begav vi oss sakta med alla våra grejer mot bussen. Där satt vi sen och väntade tills alla kommit imål innan vi åkte hem. Det var ingen rolig resa, hela kroppen gjorde ont och hur man än vände sig värkte det någonstans.

Det var i alla fall en väldigt häftig upplevelse, känns lite overkligt att vi har gjort det nu och klarade det så smidigt. Frågan som många undrar nu är: Ska ni åka nästa år igen? Troligtvis inte, men kanske någon gång senare i livet. Skulle kunna tänka mig öppet spår, så man slipper gå upp så tidigt och slipper all kö.